Låt mig presentera mig själv. Mitt namn är Lise, jag är 23 år gammal och bor på Jylland. Jag är 162 cm lång och är normalt byggd. För ett halv år sedan använde jag 70G i bh storlek...
 |
| Modellbild |
"I mina ögon var det tabu. Varför önska sig mindre bröst, när så många andra kvinnor betalar tusentals kronor för att göra dem större? Jag kände mig väldigt ensam och samtidigt mycket osäker.”
Jag har alltid haft stora bröst, faktiskt så länge jag kan minnas. Med åren blev jag mer och mer påverkad av dem. Jag var konstant öm i nacken och skuldrorna, samt hade konstant huvudvärk. Jag hade svårt för att sova och ligga på mage. Dessutom hade jag djupa märken på skuldrorna efter bh banden, och sport vållade stora problem för mig, då det innebar att jag skulle hoppa, springa och jogga. Det gjorde ont.
Min självkänsla var heller inte på topp. Min barm var tung och hängde. Jag fruktade bad- situationer i simhallar, på stranden i bikini och jag brydde mig inte om att folks stirrande blickar på mina bröst. Jag hade svårigheter med att hitta kläder, och hade riktigt svårt med att hitta underkläder. Redan vid 17- års ålder var jag tvungen att gå i "mormors underkläder" och stora bh'ar med breda band. Det var inte kul. De söta spetsunderkläder som väninnorna köpte passade tyvärr inte mig.
I början var det inte något jag pratade om. Jag trodde faktiskt att jag var den enda som hade dessa problem och som gick med de tankar jag bar på. I mina ögon var det tabu. Varför önska sig mindre bröst, när så många andra kvinnor betalar tusentals kronor för att göra dem större? Jag kände mig väldigt ensam och samtidigt mycket osäker.
Till slut tog jag mig själv i kragen och pratade med mina närmaste om det. Jag berättade om mina tankar och att jag övervägde att företa en bröstreduktion, men reaktionerna från mina närmaste var inte positiva. Ingen kunde förstå mig. De tyckte att det var löjligt. De sa att jag var fin som jag var, och att jag skulle vänta med operationen till efter jag hade fått barn.
På dåvarande tidpunkt var jag 23 år gammal. Jag hade inga tankar om att skaffa barn inom snar framtid och tanken på att vänta i 10- 15 år gick inte att stå ut med.
Jag hade beslutat mig. Jag var villig att betala 40.000 kronor, som en operation kostar, om jag skulle avvisas från den offentliga sektorn.
Jag bestämde mig för att gå till min egen läkare. Min läkare var verkligen förstående. Han skrev remiss och sa att jag kunde räkna med att få komma till förundersökning ca. 3 veckor senare.
I mitt län var det på Fredrikshamn Sjukhus som man kunde göra en bröstreduktion. Dock var det 18 månaders väntetid till förundersökningen och ytterligare 18 månaders väntetid till själva operationen. Jag kunde därför utnyttja det fria sjukhus val, och därmed fritt välja var jag ville företa min förundersökning och senare min operation. (red. läs mer om fritt sjukhus val här)
Jag tog kontakt med Mölholm Privatsjukhus i Vejle, avtalade en tid, och gick på förundersökning 14 dagar senare. På väg till förundersökningen var jag både nervös, men också väldigt spänd på vad som skulle hända. Jag visste att jag skulle visa mig för en främmande kirurg, och bara detta var ett stort steg. Jag var dock inte helt säker på vad jag hade gett mig in i, eller vad som skulle föregå. Detta gjorde mig nervös.
 |
| Före foto, taget på operationsdagen. |
 |
| 2 dagar efter operationen. |
 |
| 11 veckor efter operationen. Här ses ärret under bröstet, det är fortfarande rött. Ärret ligger inte precis i själva väcket, men ca 1½ cm högre upp. |
Till förundersökningen fick jag en detaljerar förklaring om risker och biverkningar, samt operationsmetoderna. Dessutom frågade läkaren mig vilken storlek på brösten som jag hade tänkt mig. Till detta svarade jag en c- skål. Han sa att det i sådana fall skulle tas bort 350-400 gram/ml från varje bröst och att det skulle lyftas ca 6 cm. Efter förundersökningen blev jag erbjuden att operationen skulle betalas av den offentliga verksamheten. Jag var otroligt glad och lättad. Nu kunde jag falla till ro. Det var något att se fram emot. Mölholm hade redan tid efter 14 dagar, men på grund av tentor och en resa som jag reda hade beställt, satte jag datumet till den 3 augusti 2004.
Veckorna fram till operationen hade jag dock en hel del frågor som jag inte fick frågat vid förundersökningen. Det handlade om allt från hur mycket jag skulle kunna klara efter operationen, när jag kunde utöva sport igen, till hur resultatet kommer att bli. Jag tycker själv att jag fick gott om information vid förundersökningen, men vid det tillfället, hade jag inte särskilt många frågor. Det kom först efteråt.
Det var den 3 augusti 2004. Jag skulle inläggas kl. 09.00. På själva operationsdagen var det som att nervositeten satt på kläderna. För det första var jag nervös för narkosen, på grund av att jag aldrig tidigare varit fullt bedövad. Jag fick lyckligtvis ett varmt mottagande på Mölholm, och kände verkligen att jag var i goda händer. Jag fick åter en grundlig förklaring på hur det hela skulle föregå, allt medan specialisten i plastikkirurgi, Erik Löntoft, markerade mina bröst, för att ha en mall att gå efter.
Operationen skulle starta kl. 11. 40. Timmarna innan var långa och jag hade väldigt svårt vid att hålla mig lugn. På insidan höll jag på att bubbla över av glädje och spänning. Nu skulle det äntligen hända något. Min dröm skulle bli verklig, och jag skulle kunna göra alla de saker som jag tidigare inte kunnat på grund av mina bröst.
Jag gick själv ner på operationssalen och la mig på operationsbädden. Situationen var väldigt overklig och det hela är fortfarande oklart för mig. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket.
2½ timme senare vaknade jag upp på mitt rum. Blicken föll ned på mina bröst, som jag tydligt kunde se hade blivit mindre. Jag kunde ha skrikit av glädje. Det var över, och jag mådda fantastiskt bra!
Det togs bort 325 respektive 335 gram från mina bröst. Jag var förvånansvärt pigg efter operationen, men hade lite ont, vilket gjorde att jag bad om morfin 2 gånger. Detta fick jag insprutat via dropp i handen. Resten av dagen gick si- sådär. Det var svårt att komma ut ur sängen och jag hade inte riktigt någon aptit på grund av illamående efter narkosen. Nästa dag blev jag utskriven vid 10 tiden. De tog bort bandagen och jag fick en sport bh. Smärtan de kommande dagarna var små och få, men ömheten var däremot riktigt stygg.
Jag vill härmed säga att jag skulle ha gjort om det igen. Jag tycker inte alls att det var ett särskilt våldsamt ingrepp, inte alls som jag hade trott och räknat med att det skulle vara. Jag glömmer aldrig den allra första gången jag såg mina bröst. De var så vackra, uppsvällda, men vackra.
 |
| Hemsidan: www.brystreducering.dk |
Lise har efterföljande gjort en hemsida med föremål att hjälpa kvinnor i samma situation. På sidan kan du läsa hela Lises historia, se bilder och få goda råd och vägledning, samt få uppdatering i den senaste utvecklingen i hennes situation. Det är redan många kvinnor som önskar att företa denna typ av operation, eller som redan har företagit en sådan operation, som vänder sig till henne.
Gå till Lises hemsida: www.brystreducering.dk
