Jag vill berätta min historia. Helt ärligt vet jag inte vad jag skall göra, eller rättare sagt inte göra. Då jag har erfarenhet av att man nog är så gott som förlorad om man blivit felopererad, och resultatet nästan blivit fulare med det nya resultatet!
Det började med att allmänheten beviljade den lilla operationen där man avlägsnar överkapacitet av magskinn (dvs. från naveln och nedåt), efter en stor viktminskning och ett fult ärr efter ett kejsarsnitt.
 |
| Modellfoto |
Jag blev fullkomligt överlycklig ända till jag såg väntetiderna. En vänlig själ talade om att man hade rätt till att fritt välja sjukhus, om ens lokala sjukhus inte inte hade möjlighet att erbjuda en tid inom 8 veckor. Vilket de så heller inte kunde.
Så jag började leta i sjukhus djungeln. Jag letade runt i det offentliga för att finna en duktig kirurg ,men det var inte någon som var intresserad av att vägleda mig. Själv hade jag hör talas om två kliniker som man skulle hålla sig borta från. Så det slutade med att jag valde Privatklinik X.
Jag kom till förundersökningen hos plastikkirurg Y. Jag blev överaskad då kirurgen menade att jag istället för att företaga den lilla operationen som jag blivit beviljad, skulle företaga en större operation. Han menade att en liten operation aldrig skulle ge så goda resultat som en stor operation!
Det förvånade mig eftersom jag varken var särskilt överviktig och att skinnet runt min navel var fast. Men jag hade tro för den auktoritära kirurgen då han var den sakkunniga och jag endast en ovetande patient.
Jag tyckte inte särskilt mycket om plastikkirurg Y. Tyckte att vedkommande var otroligt kall och arrogant, men sa till mig själv att jag inte skulle använda hans väsen till något, men endast hans kunskap. Efter eget uttalande menade han att han var en av Danmarks bästa.
Trots att jag nu skulle genomgå den större operationen, skulle jag endast vara inlagd i ett dygn. Detta förvånade mig ganska mycket. Den stora operationen innebar att man skulle skära upp magskinnet hela vägen upp till under bröstkorgen, snöra ihop bukhålan, huden skulle härefter åter dras ned och slutligen skulle överskottet på hud skäras bort och ett nytt hål skulle skapas till naveln.
Jag ställde fler frågor kring inläggelsen, då jag från en annan kirurg fått rekommenderat att stanna på sjukhuset minst 4 dagar efter en liknande operation. Kirurg Y ogillade detta, och menade att detta var överdrivet och att det överhuvudtaget inte behövdes.
Jag fick en tid till torsdagen, och var klar över att det skulle göra fruktansvärt ont. Det gjorde det också.
Fredag morgon, efter operationen, drogs fyra stycken drän ut ut min mage( jag har aldrig tidigare sett så stora drän i mitt liv). Y, sa att det nog skulle blöda lite grann ( nu är ju allting relativt), men det kom en hel pöl som rann ner för mina ben och ner på golvet. Min partner blev helt förskräckt och jag kunde varken resa mig, eller stå.
Nu fick jag information om att jag bara kunde åka hem och ta det lugnt och ifall det skulle behövas kunde jag ju bara ta ett par Panodil. Detta hånfulla sätt som detta blev sagt på fick mig att reagera och jag sa till Y att det borde vara olagligt att skicka hem patienter som plågades så av smärta. Han svarade att det nu var helg och att det inte fanns kapacitet till fler inlagda patienter.
Jag kom hem och skulle vara sängliggande i en vecka. Det blev till ett rent helvete.
Jag kunde inte förstå varför smärtorna bara tilltog. Jag kunde nu varken sätta mig upp själv eller, lägga mig ner. Jag grät nästan när jag skulle gå på toaletten, då det gjorde så fruktansvärt ont.
Fjärde dagen ringde min partner upp läkare Y, han sa att vi skulle komma upp till kliniken, så skulle han nog avbryta sin golfrunda och komma och titta på mig.
Jag var gråtfärdig. Tanken om att behöva köra hela vägen dit över alla gupp osv, men det gick inte att göra så mycket annat åt det. Vi åkte upp och läkare Y mötte oss i sina golfkläder.
Jag kom in och kom med stora svårigheter upp på undersöknings sängen. Läkare Y tittade på mig och sa: det klarade du ju helt själv. En tittade på min magen i några få sekunder och konkluderade att det såg bra ut. Härefter frågade han mig om jag inte hade förväntat att det skulle göra ont efter ingreppet.
Generad över att vi hade stört kirurgen, körde vi så hem igen och jag kom fram till att jag måste ha varit en gnällapa. Jag stannade uppe.
Jag lagade mat, och min svärfar kom på besök. Härefter tag jag ett bad, men säckade ihop. Senare samma kväll började jag frysa otroligt, och det visade sig att jag hade kring 39 i feber.
En läkare tillkallades till vårt hem som så ringde upp plastikkirurg Y. Han blev ganska irriterad, pga att han sett mig tidigare på dagen. Han blev informerad att jag var medtagen, varefter han ordinerade två typer av stark antibiotika. Han meddelade att om jag var fri från feber morgonen efter skulle situationen redas ut med detta.
Jag var riktigt glad morgonen efter då jag åter var fri från febern. Men ack nej! På kvällen steg min temperatur väldigt snabbt upp till 41 grader och jag blev akut inlagd på sjukhuset.
Hela natten tillbringade jag liggande ute på gången på organkirurgisk avdelning då det fattades plats. Och jag blev bara sämre och sämre. Jag fick flashbacks från min barndom och tanken på döden skrämde mig. Jag kunde ha legat där och dött utan att någon skulle märka det så jag inte hade något snöre att dra i för att tillkalla personal. Jag mådde riktigt dåligt! Personalen hade väldigt mycket att göra, så jag skötte mig själv och somnade till slut nästan in i ett komaliknande tillstånd.
På morgonen kom det till slut en överläkare från plastikkirurgisk avdelning och såg till mig. Han tittade på mig, kände lite på min mage och sa att jag genast behövde opereras, då jag hade en böld i magen.Nu gick det fort! Jag kördes in på operationssalen för att opereras.
Redan när jag vaknade mådde jag mycket bättre.
Överläkare sa till mig att han hade lagt in massa gage i mitt sår och att han skulle behöva ta bort dessa dagen efter. Han trodde att jag skulle bli lite sur på honom när han gjorde det. Han var en riktigt varm man.
Dagen efter skulle man ta bort gagen. Det var många meter som skulle tas ut och vid flera tillfällen drog han och drog utan att jag yppade ett ord, dock hade mina ögon blivit stora som tekoppar.
Därefter var jag fruktansvärt arg. Jag ville ringa till plastikkirurg Y och tala om för denne om vad som hade hänt, men personalen på sjukhuset avrådde mig från att göra detta. De tyckte att jag skulle använda min energi på att återhämta mig. Jag talade om att jag inte skulle finna inre ro förrän jag talat med Y.
Jag ringe upp kirurgen på Privatsjukhus X och talade om för vedkommande att det var inte infektionen i sig som gjorde min förbannad, men att denne inte hade någon som helst empati för sina patienter när de klagar över smärta. Jag talade om för Y att jag mycket väl visste vad smärta är, då jag fött tre barn, den sista vid kejsarsnitt. Utöver detta hade jag tidigare tagit bort fem cystor från den ena äggstocken. Enligt sjukhuset hade jag vid alla dessa tillfällen varit ovanligt snabbt på benen igen.
Jag talade också om vad det betydde för mina barn att se sin mor bara ligga och gråta utan att kunna göra något.
Det slutade med att Y sade att vi alla kunde lära något av detta och att denna hade haft sin klinik i många år, och att han skulle granska några saker. Till exempel när under veckan man skulle företa en operation i hänseende till efterföljande inläggelse.
Till slut sade Y att denne hoppades på att jag eventuellt ville komma upp till en kontroll och eventuellt också talas vid ytterligare kring det som hänt när min ilska hade lagt sig.
Nu har det gått ett år. För en tid sedan ringde jag och beställde en tid hos sekreteraren på privatsjukhuset.
Sekreteraren ringde ett par dagar senare och sa att hon skull hälsa från plastikkirurg Y, att jag behövde en remiss, annars skulle jag inte få konsultationen gratis. Jag gjorde sekreteraren uppmärksam på vad som tidigare avtalats med Y, men sekreteraren menade att det inte var möjligt för mig att träffa Y personligen.
Jag behöver så nu en remiss, men hinner inte få en innan den tiden jag har där uppe. Så jag blir tvungen att punga ut 600 kr, som det kostar för en konsultation hos dem.
Y har överhuvudtaget inte sett mig till en kontroll, och jag har heller inte hört något från Y. Det har endast tagits före bilder av mig innan min operation.
Å andra sidan vill jag inte heller se några efterbilder, då jag är fullständigt klar över att efterbilderna ser ännu värre ut än förebilderna.
Idag ser min mage hemsk ut.
Hälsningar, hon som aldrig igen kommer att lägga sig under kniven.
